Denna webbplats riktar sig till allmänheten i Sverige

Astrazeneca logotyp

Yrkesliv vid KLL

Möjligheten att kunna arbeta under sjukdomstiden styrs av många faktorer och avgörs i samråd mellan patient, läkare och arbetsgivare. För de som fortfarande är yrkesverksamma så ställs man kanske inför andra frågeställningar och tankar än om man t ex gått i pension.

Senast uppdaterad:

20 maj 2022

Många mår bra av att komma tillbaka till sitt arbete. Arbetsplatsen kan fungera som en frizon med en större möjlighet att för en stund koppla bort tankarna på sjukdomen. Det är också ett sätt att hålla kvar sin identitet då yrkesrollen för många är en avgörande del av vilka vi är. Andra vill istället ha minimal kontakt med jobbet.

Möjligheten att kunna arbeta under sjukdomstiden styrs av flera faktorer; vilken fas sjukdomen är i, hur omfattande behandlingen är, graden av eventuella biverkningar liksom vilka arbetsuppgifter man har. I praktiken är det ett beslut som fattas i samråd mellan patient, läkare och arbetsgivare. Typen av arbete påverkar också. Det är skillnad på att jobba med fysiskt tunga arbetsuppgifter eller med      t ex administrativa uppgifter på kontor. Många vill arbeta i den mån de kan men det är viktigt att lyssna på både fysiska och psykiska signaler, att lära känna sina begränsningar och prioritera sitt eget mående i första hand.

Man behöver inte berätta om sin sjukdom för sina arbetskamrater om det inte känns bra, men ofta hjälper det att klara av den nya situationen om man berättar för andra.

I början kan det kännas svårt att berätta om sin nya situation. För vissa kan det kännas enklare att till en början bara berätta för några få, medan det för andra känns bättre att berätta för alla, inget är mer rätt än det andra. När sjukdomen småningom blir en del av livet, är det dock ofta lättare att tala om den.

En sak som kan vara bra att komma ihåg är att de flesta människor är medkännande, vill vara stöttande och till hjälp och det kan vara bra att försöka hjälpa omgivningen och berätta hur man vill bli bemött.

Faktagranskad av:

Jenny Klintman

MD, PhD, Specialistläkare hematologi och internmedicin
Skånes universitetssjukhus