Denna webbplats riktar sig till allmänheten i Sverige

Astrazeneca logotyp Astrazeneca logotyp

Socialt liv vid prostatacancer

Prostatacancer drabbar inte bara den som har fått diagnosen. Ett allmänt råd är tala med din familj och dina vänner om det som inträffat och om hur du upplever det.

Senast uppdaterad:

15 maj 2022

I förgrunden står en kvinna. Bakom henne står en man och håller om henne.

Att få prostatacancer kan i flera avseenden förändra livet. Sjukdomen drabbar inte bara den som har fått diagnosen utan även familj och vänner. Kanhända måste du lägga vissa framtidsplaner åt sidan en stund för att koncentrera dig på att bli frisk. Det tar såklart på krafterna att kämpa mot cancern och gå igenom olika behandlingar. Och även om prognosen i många fall är god kan man som patient uppleva en oro för återfall och biverkningar som kan påverka både din självbild och ditt samliv. 

Det går aldrig att förbereda sig på ett cancerbesked och alla reagerar olika. Känslostadierna är många och om du eller någon närstående fått cancer kommer du kanske eller med stor sannolikhet att passera flera av dem. 

En krisreaktion är människans naturliga sätt att anpassa sig till förändringar i livet. Den leder i bästa fall till att du växer som människa, även om man gjort en förlust på ett annat plan. 

Krisreaktionen brukar beskrivas i olika faser. 

Den första reaktionen på ett dåligt besked kan vara att du helt stänger av sig (”chockfasen”). Du kanske inte minns ett ord av det som sägs efteråt. Detta är en anledning till att det är bra att ha någon med sig till ett läkarbesök.

Efter att den första chocken har lagt sig, tar du bit för bit till sig det som inträffat. Det är vanligt med starka reaktioner under denna andra fas, men också att man till att börja med helt tränger undan det som hänt eller de känslor som det har väckt. Kroppsliga och själsliga symtom är vanliga: hjärtklappning, huvudvärk, aptitlöshet, sömnstörningar, ångest, rastlöshet, med mera. Denna ”reaktionsfas” pågår vanligen under några veckor. 

Under de följande månaderna bearbetar du mer och mer av det som har skett, för att det i bästa fall till slut har blivit en del av ens liv som man har lärt sig att leva med. Ett allmänt råd är tala med din familj och dina vänner om det som inträffat och om hur du upplever det. Även de närmast anhöriga kan behöva tala med andra om sin situation. Att formulera sig i ord hjälper till för att få struktur på det som till att börja med upplevs som kaotiskt. Ett sätt kan vara att skriva brev eller dagbok. 

Många kan känna sig stärkta av att få prata med någon som haft liknande upplevelser. Patientföreningarna kan förmedla kontakt med någon medlem som har varit i en liknande situation som den du är i just nu. Många av dem har också särskilda samtalsgrupper och anhöriggrupper. 

Berätta också för din läkare eller kontaktsjuksköterska hur du mår. Ofta kan samtal med dem minska oron för sjukdomen och behandlingen. 

Om det är svårt att komma vidare eller om det finns särskilda problem, kan regelbundna samtal med till exempel en kurator vara värdefullt. Kuratorer finns knutna till urologmottagningar på sjukhus.

Faktagranskad av:

Roger Henriksson

Senior professor i onkologi och överläkare, Institutionen för Strålningsvetenskaper – Onkologi, Umeå universitet och Cancercentrum Norrlands universitetssjukhus